Det här inlägget är ett inlägg som jag ALDRIG trodde att jag skulle behöva göra.

I lördags kväll hade Storasyster jätte ont vid örat där de tog biopsin, så vi fick åka in på sjukhuset. Hon blev insatt på antibiotika och läkarna i Umeå ville att vi skullr komma ner så de fick se om det behövdes tömmas ut om det var någon vätska som låg bakom smärtan.

På söndag em kommer vi till Umeå och kl1900 får vi träffa vår läkare som kommer in till oss och sätter sig på en stol, sköterskan på en annan.

- Vi har fått svaret på biopsin och det finns cancer kvar i knölen...
- Cytostatika kommer att påbörjas på tisdag eller senast på onsdag.

Jag hamnar i nån form av apatiskt tillstånd där tystnad och hysteriskt gråt varvar varandra.
Det hör var det absolut värsta tänkbara som kunde hända...

Jag är såå rädd att hon inte kommer att klara det här.
Det vi hoppas på och som är vår chans är att tumören krymper med cytten så pass mycket att de kan operera den
Idag går det inte att operera bort den...

Jag fattar inte hur vi ska orka gå igenom det här en gång till och med de här oddsen känns det inte så hoppfullt, men så länge läkarna tror på det dom gör måste väl vi oxå göra det.
Fasar bara för den dagen då de kommer in och säger att
- Det finns inget mer vi kan göra, vi har gjort allt vi kan.

Håller alla tummar och försöker hålla mig vid liv.

Kram