2 år har gått sedan vår vackra, underbara Storasyster försvann från oss. Vi vet att hon har det bäst där i Nangijala, men här är det så tomt!
I veckan drömde jag om henne. För första gången i en dröm så såg jag henne. Bakom en plexivägg tillsammans med Lillasyster. De spelade landhockey och jag och Mellanbror var på andra sidan och jag kunde inte röra henne.
Att det redan gått 2 år är ett konstigt ord. Ibland känns det som om det gått 100 år och ibland bara nån vecka sedan jag satt i den där blå fåtöljen på rum C med henne i knät. Tiden går lixom inte att ta på. Hur kan 2 år ha passerat? Vad har vi gjort? Hur skulle hon ha varit idag? Hur skulle hon se ut? Vad skulle hon tycka om?
Nu har det gått ett tag sedan vi kom tillbaka till vardagen efter 8 intressanta, jobbiga och roliga dagar i Göteborg. Resan ner började den 10 september med flyg ner till Arlanda, sedan 3 timmars väntan på nästa flyg som skulle ta oss till G-borg. Att vänta tre timmar på arlanda är inte något jag rekomenderar att göra med barn som nästan är sprickfärdiga av förväntan på veckan som kommer... När vi väl hade landat på Landvetter så tog vi flygbussen in till Göteborg och letade reda på hotellet vi skulle sova på den natten. Dagen blev alltså: Flyg, väntan, flyg, buss sedan ett litet hotellrum med 2 barn som hade galet mycket spring och pirr i ben och kropp :)
På söndag kl 11 blev vi hämtade av en taxi som tog oss ut till den underbart vackra ön Lilla Amundön där vi sedan spenderade 4 dagar... Inte nog med att miljön på denna ö var något av det vackraste jag sett och upplevt, vilket välkomnande vi fick ! När bilen stannade kom personen som skulle ha hand om våra barn under dagarna fram till oss direkt vid bilen och hälsade och visade runt. Den första dagen innehöll information om Ågrenska, lunch och sedan var det dags för oss föräldrar att lämna våra barn och påbörja ämnet som gjorde att vi alla var där. Det var nu vi skulle berätta om det barn vi har förlorat.
Måndag, tisdag och onsdag var det föreläsningar hela dagarna, från 9-16. Det var onkologläkare, psykoterapeuter, präster och nån syskonforskare som var där och föreläste. Alla var bra, men prästen och psykoterapeuten var i mitt tycke allra bäst.
Barnen hade egna aktiviteter på dagarna. Det var bl.a tågåkning, krabbfiske, snäckpyssel och så fick de göra varsin sorgbok. Varje morgon jobbade dom en stund med den. Det är en otroligt fin bok och man märker att barn är duktiga på att prata och beskriva sorg, bättre än man kanske kan tro.
Både vi och barnen hade 4 fantastiska dagar på Ågrenska och träffade underbara människor som har gått igenom samma sak som vi.
När vistelsen på Ågrenska var slut passade vi på att hälsa på hos min barndomsvän och hennes familj som bor i Göteborg. IKEA, shopping och Liseberg hann vi oxå med.
Tyst här... Efter veckan i Göteborg var det tungt. Faktiskt var det mer tankar och längtan veckan efter Ågrenska än under tiden vi var där. Har saknat och längtat efter min skatt mer än på länge! Nån förkylning som lurade i kroppen och gjorde så jag kände mig halvkrasslig hela veckan. Började på en ny arbetsplats, inte mycket tid, men iallafall något att gå till. Med det nya jobbet kom också många tankar och mycket nytt att lära och ta in. Mellanbror fyllde 7 år.
Något jag har tänkt på den sista veckan är att man inte ska ta något för givet, vara rädd om det man har och vara tacksam för sina vänner.
Jag hade inte klarat förra veckan utan min Sambo, min bästa granne och min frihet att kunna fly till mamma och pappa för att tänka på annat !
Igår kom bästa grannen med en fin bukett rosor till mig. Sånt värmer lite extra.
